Vem är jag, hur betraktar de mig? Men frågorna jag ställer säger mer om mig.
Textraden som Petter rappar fram i låten ”Håll om mig” har satt djupa spår i mig. Att skriva de här orden är inte lätt. Jag tvekar inför varje ny mening, tittar ut genom fönstret på de snötäckta hustaken och förlorar mig själv. Funderar över ordval, tycker mina tänkta förslag låter fåniga och konstlade. Kommer av mig, tappar fokus, glömmer vad jag vill skriva om. Plockar istället upp telefonen.
Det finns bra texter inom mig, det är jag övertygad om. Jag kan skriva, och det finns viktiga berättelser inom mig som behöver skrivas. Eller snarare skapas. Jag byter typsnitt för att ge texten chansen att framträda i ny dager, kanske dömer jag den inte lika hårt då. Tvingar fram mening till, texten skriver ju inte sig själv. Jag måste ju jobba lite för det också. Känner hur orden följer varandra allt snabbare, utan att jag behöver tänka särskilt mycket. ”Kanske är det nu det släpper” tänker jag, nu lite säkrare på vad jag faktiskt vill berätta. Och då skriver texten i princip sig själv. Känner hur jag börjar slappna av. Gör ett par slarvfel efter varandra och stannar upp, skriver om. Ett sting av oro kommer tillbaka, måtte mitt flow fortsätta lika bra som nyss.
Denna skrivk(r)amp har plågat mig bra länge. Som barn kom orden av bara farten, de var nästan för många i relation till den tid jag hade. Skrivmaskinen gick varm i mina morföräldrars källare, och det finns även sparat material från när jag som 4-åring utforskade Words funktioner på vår stationära dator under det sena 90-talet.
Varför då dessa våndor för att skriva en ynka text nu?
Någon skrivkramp rör det sig dock inte om i ordets rätta bemärkelse. Det jag lider av är förmodligen snarare skrivblockering (och en fäbless för att skriva onödigt långa och komplicerade meningar).
På Wikipedia definieras skrivblockering som
”ett psykiskt fenomen som innebär att en skribent temporärt förlorar förmågan att författa (…) orsaken kan vara prestationsångest eller bristande inspiration”.
Ha! Spot on!
Resonemanget utvecklas på bloggen Kreationslotsen som ringar in problemet – rädsla. För övrigt samhällets stora gemensamma fiende.
Rädslan kan enligt Kreationslotsen ta sig uttryck genom att man får prestationsångest. Bara vetskapen av att man föresatt sig att skapa något kan göra det svindlande när det väl kommer till kritan. Det måste bli bra, liksom. Rädslan hänger också ihop på tron på sig själv och vad man är kapabel till. Kort fattat – sin självkänsla. Är den stukad tvivlar man. Dessutom kan det vara förödande att titta bortom den rådande meningen, att se den färdiga produkten framför sig, och direkt slås av insikten av hur avlägsen den är, och hur mycket jobb som behöver läggas ner för att nå dit. Och då kan skrivblockeringens otäcka kusin prokrastrineringen lätt knacka på.
Ja, jag är rädd för att inte räcka till, att inte duga. Att bli (be)dömd.
Drar mig till minnes den lärare i journalistik som gav ett syrligt utlåtande över klassens samlade skrivförmåga, något i stil med att ”det finns vissa undantag, men trenden är ändå tydlig – unga människor blir allt sämre på att skriva”.
Jag är kanske ingen Hjalmar Söderberg eller Astrid Lindgren. Visst tvekar jag inför grammatiska vägskäl. Men varför ska det stoppa mig från att försöka? Fuck Jante.
Petter fortsätter sin analys av samtiden och det passar så väl in.
I min osäkerhet, du kan kalla den ångest. Hela kroppen skakar så snälla håll om mig.
Det krävs mycket kraft, vilja och mod för att skriva en text.
Men nu är den här klar.
PS. Till dig som i detta nu letar fram ”Håll om mig” är detta en länk till den på Spotify! Varsågod 🙂
Gröna Julia 