Att läsa böcker – en typisk grej som är bra att göra men som ofta får stå tillbaka för annat. Så är det i varje fall för mig och jag gissar att jag inte är ensam.
Men det ska det bli ändring på. Under 2019 ska jag försöka hitta tillbaka till den bokmal jag en gång var.
Med start nu.
Ska jag vara ärlig hade jag aldrig hört talas om Rebecca Solnit innan jag fick hennes ”Män förklarar saker för mig” av en god vän (som för övrigt också har en kul blogg).
Men här har vi alltså att göra med den person som lanserade begreppet ”mansplaining”, vilket kan beskrivas som män som förklarar saker som mottagaren redan känner till.
Rebecca Solnit är en amerikansk författare som i boken berättar hur hon en kväll 2008 i affekt skrev en essä om hur hon gång på gång hamnat i samtal med olika intellektuella (män) som med stora ord intygade storheten i aktuella böcker (som Solnit själv skrivit) eller mässat om olika skeenden inom feminismens framväxt (om vilken Solnit vid det tillfället skrivit fler böcker om än man kan räkna på ena handen).
Dagen därpå skickade Solnit texten till sin redaktör på sajten TomDispatch, som publicerade den omedelbart. ”Män förklarar saker för mig” spreds som en löpeld över världen och mötte både kritik och hurrarop. Många män drog åt sig sina skygglappar ännu hårdare, medan fler kvinnor trädde fram och berättade hur de förminskades av män när de försökte utöva sin profession.
Jag tolkar det som ett litet #metoo.
Kort därpå myntades alltså ordet ”mansplaining” som vi känner det idag.
Resten av boken bygger på andra texter som Rebecca Solnit sedan dess skrivit på temat feminism. En del av dem är ganska teoretiska och kräver viss tankeverksamhet, medan andra är enklare att ta till sig.
Den bästa passagen i boken är kapitlet om Virginia Woolf och ”att bejaka det oförklarliga”. Här skriver Solnit om hur dagens samhälle verkar premiera tvärsäkerhet, och hur befriande det kan vara att kapitulera inför faktumet att man helt enkelt inte har – eller kan få reda på – svaret på alla frågor.
Det gör det dock ganska svårt att bemöta en mansplainande man – det känner jag igen allt för väl.
Boken gav mig inspiration att gå ut i världen och observera den, ta del av den, leva. För att på så sätt försöka bilda mig en egen uppfattning, men utan att för den sakens skull bli riktigt säker på någonting.
Min favoritmening?
”Jag hörde en gång talas om en botaniker på Hawaii som hade en talang för att hitta nya arter genom att gå vilse i djungeln, genom att bege sig bortom sitt vetande och sitt sätt att tillägna sig det, genom att låta erfarenheten växa sig större än hans kunskaper, genom att välja verkligheten istället för planen.” (s. 104)
Gröna Julia 