Illustration: Hedvid Holgersson
För en tid sedan kom nyheten att universitet och högskolor är de myndigheter som släpper ut mest koldioxid från tjänsteresor. Uppgifterna är baserade på siffror som alla myndigheter enligt lag årligen är skyldiga att rapportera in till Naturvårdsverket.
Det är kanske inte jätteförvånande. Universiteten är många, de är stora, arbetet som görs där är oöverskådligt och internationellt.
Men det är inte allt.
I ett samarbete mellan Stockholms och Uppsala universitets kårtidningar #studietid respektive Ergo har sagda resor satts under lupp. Varje resa har begärts ut från universitetens ekonomiredovisningssystem, och till viss del även från den upphandlande resebyrån som sköter själva bokningarna. På så vis har en kartläggning över de anställdas resvanor kunnat göras.
Sammanställningen visar att utsläppen ligger på en ganska jämn nivå över tid, trots att det finns vissa ambitioner att sänka dem. Det förklaras med att forskningen är internationaliserad och kräver resor. Även om många möten idag kan göras digitalt kommer det aldrig fullt kunna ersätta den personliga kontakten.
Men inte långt därifrån ligger också frågor om ansvar och skyldighet. Vilket ansvar har akademin för att leva som de lär? För att vara goda förebilder? Kan resor till andra sidan jorden för att medverka på konferenser och i forskningsprojekt legitimeras? Gäller det även om man heter Johan Rockström, är klimatforskningens superstar och flyger näst mest av alla forskare på SU?
Jag vet inte.
Men vi har frågat honom, och flera andra på topplistan, tillsammans med representanter från universitetens ledning och miljögrupper. Jag skriver ”vi” eftersom jag varit med och gjort granskningen. Har du en 20 minuter tillhands och är redo för koncentrerad läsning?
Gröna Julia 