Min odlargärning ligger och gror. Än är det inte dags att sätta nåt i jorden. Påbörjade nån slags odlardagbok i mitt förra inlägg – främst för min skull eftersom det hjälper att komma ihåg vad jag faktiskt gör (förra året hade jag egentligen ingen koll) – men om det även kan intressera någon annan är inte jag den som håller formuleringarna för mig själv!
Det finns en gröda jag vurmar lite extra för.
Potatisen. Denna knöl som odlats i generationer och praktiskt tagit byggt upp det här landet. Starka ord, jag vet, men här kommer några ännu starkare: Visste du att Uppsala var den plats där den första potatisen odlades i Sverige? Där jag råka bo och ha kolonilott. Det är nästan för bra för att vara sant.
De tidigaste spåren av potatis är 11 000 år gamla och kommer från Nordamerika, men det var i Sydamerika som den tåliga ”papan” började odlas på allvar. Den ursprungliga vilda potatisen var besk och giftig, så nya sorter förädlades fram för att ge en angenämare smak. Dessutom gav en ökad mångfald en lägre risk för missväxt. Några särskilt tåliga sorter fördes från Andernas höjder till Europa på 1500-talet av nyfikna spanjorer.
Hit i Sverige anlände potatisen på 1650-talet till Olof Rudbeck d.ä. som anlagt en botanisk trädgård i Uppsala. Han kallade knölarna Peruviansk Nattskatta (hur fint?) och verkade mest se dem som en rolig grej, något vackert att titta på i trädgården.
Källor: Svensk Potatis, Potatis i tiden, Institutet för språk och folkminnen
På samma plats finns idag Linnéträdgården, centralt beläget på Svartbäcksgatan. Trots att jag bott i staden i snart två år har jag aldrig satt min fot innanför det gröna staketet, och jag längtar därmed till maj när de öppnar upp för säsongen..
Det har ju hänt en del sedan 1600-talet och idag finns det ju hur många sorters potäter som helst. Det är en hel vetenskap.
Mina föräldrar har odlat potatis i flera omgångar men i ärlighetens namn var jag aldrig särskilt delaktig. Så jag gjorde som alla 90-talister skulle ha gjort och googlade. Och kom fram till att man kan förgro/förodla sin potatis innan man stoppar den i jorden, för att på så sätt ge dem ett försprång och låta så kallade ålar växa ut.
Sagt och gjort. Åkte förbi Plantagen påväg hem från jobbet en dag, botaniserade kring sättpotatisen och kom fram till att jag ville ha en så tidig sort som möjligt. Målbild: Skörda till midsommar.
Valet föll slutligen på Marine, som är ”en av de tidigaste färskpotatisarna”. Dessutom ska de tåla frost bättre än andra sorter. Passar min otålighet som handen i trädgårdshandsken. Men jag får allt vänta med att sätta dem i jorden innan den blivit varm nog, åtta grader enligt Google (hur man nu mäter temperaturen i jorden?).
Väl hemma letade jag upp ett par kartonger och satte upp mitt lilla experiment: förgro vs förodla. I den ena lådan ställde jag helt sonika ner potatisarna tätt intill varandra. I den andra la jag först ett tunt lager blomjord på botten. Tydligen skulle man ha ”sandig plantjord”, men man tager vad man haver och nu hade jag lite blomjord hemma.
Potatisarna fick sedan stå på jorden och en liten dusch vatten. Tanken är att jorden och vattnet ska ge dem en liten extra skjuts så groddar och till och med rötter utvecklas snabbare på dem än de knölar som bara avnjuter solen i fönstret.
Sedan projektet inleddes 6 april tog det inte många dagar innan det hände grejer. Så här såg det ut 14 april..
Nog gror det redan! Fantastiskt! Och ja, det har kommit längre i lådan med jord. Funderade ett tag på om faktumet att lådan utan jord står närmre fönstret skulle kompensera för avsaknaden av jord, men så verkar fallet inte vara.
Det här är ett oerhört pyttelitet steg för människan. Men ett gigantiskt kliv för mig 😀
Fortsättning följer.
Gröna Julia 