A.k.a. årets hittills bästa dag.
Det har blivit lite av en tradition – för det kan väl sägas vara en tradition om det görs för andra gången? – att samla ihop årets gäng på kolonilotten för en heldags fixande. Den dagen infann sig i lördags och här nedan följer ett referat av dagen.
Jag lånade bil av en kompis och hämtade upp mina två medodlare för en första tur till lotten. Det var gemensam fixardag där så det var fullt av folk på området. Nere vid Fyrisån eldades kvistar och grenar från förra året, längs med grusgångarna satt figurer ihopkrupna för att rensa ogräs och i ett hörn stod en container upppställd för oorganiskt avfall. Vi smög under radarn och dumpade av en hink, vattenkanna, spade och våra ryggsäckar i vår stora låda på lotten. Bytte några ord med vår lottgranne och for sedan till Granngården i Boländerna, varuhusområdet i utkanten av Uppsala. Jag var minst sagt skeptisk till huruvida alla inköp skulle få plats i bilen, men tji fick jag. Sex säckar jord, två säckar gödsel, två små växthus, ett kompostgaller, några blompinnar, två par handskar, tre smultronplantor och ett gäng fröpåsar senare slog vi igen bakluckan och styrde tillbaka till kolonin.
Väl där tog vi genast rast och satte oss vid ett bord i utkanten av området för att göra upp en plan för vad som skulle sås och planteras var. Alla i sällskapet var kanske inte särskilt sugna på det, men mitt ordningssinne vägde tyngre i det här fallet. Det bjöds även på grillad (vegansk) korv som blivit över från föreningens grillning, så det gav välbehövlig påfyllning av energi utöver den medhavda matsäcken.
Dags att skrida till verket. Vi fördelade jorden och gödslet – jorden i pallkragarna och gödslet på frilanden om jag minns rätt. Vet inte om det fanns en tanke bakom det. På lotten finns sex pallkragar uppställda och tre ihopfällda men till vårt förfogande. En av dem fälldes upp. Till två pallkragar köpte vi små växthus, som en av mina medodlare tänker driva upp tomater i. Det visade sig dessvärre vara en mer komplicerad historia än tänkt, vi lyckades inte montera ihop växthusen och fick snällt tejpa ihop kartongerna igen för att vid senare tillfälle åka tillbaka och byta. Men vi lät inget slå ner humöret, det fanns ju annat att pyssla med. Jag tog tag i potatisen. Förra året sattes den i frilandet mitt i lotten. Men det är ju bra att variera grödorna (eftersom olika grödor tar upp, och kanske till och med ger i från sig, olika mängder näringsämnen är det bra att variera eftersom grödorna på så sätt hjälper varandra) så i år satte jag dem i frilandet närmast lottkanten. Minns att vi förra året kollade upp exakt vilka grödor det är bra att sätta efter varandra på samma plätt, d.v.s. vilken växtföljd som är bra att ha, men det blev inte av i år. Där det i år förhoppningsvis kommer växa potatis växte det förra året enbart två tomatplantor i ena kanten. I övrigt var jorden obrukad. Men det betyder inte att det bara var att sätta potatisen. Under jorden och gödslet uppdagade sig massa rötter när jag började gräva, så det tog sin tid att få bort det mesta av rötterna och gräva två decimeterdjupa fåror. Ett par kannor vatten hjälpte också till att göra jorden mer ”samarbetsvänlig”. Den var kruttorr innan. Knölarna placerades ut med groddarna uppåt enligt instruktion på förpackningen. På med jorden och några kannor vatten till, och sedan bad jag en stilla bön att det ska börja växa något där snart.
Under tiden såddes det palsternacka och rödbeta i frilandet intill. Där ståtar även rabarbern. I mittenfrilandet varvades morotsfrön och lökar (gul, röd). Återstod gjorde pallkragarna som såddes enligt nedan:
- Spenat, sallad
- Vitlök, rädisa
- Smultron, (morot?)
- Sockerärt (två sorter), bönor
- Dill, basilika, persilja, gräslök (från förra året), två sorter till som jag inte kan tyda från anteckningarna..
- Tom i väntan på tomatplantor
- Tom i väntan på tomatplantor
”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar” kände jag sedan och tog ytterligare en kaffepaus.
Vi fixade klart, vattnade, tog bort lite ogräs, la på en duk över några av landen ”för att det är bra”. Antar att det håller kvar fukten längre och verkar som skydd mot eventuella hungriga djur. Känslan när jag kom hem och la mig på sängen var obeskrivlig. På något sätt känns det mer meningsfullt att gräva i ett land än att skriva på en dator. Det blir en konkret skillnad, ett liv växer upp och kan skördas. Mycket enklare att ta på. Och äta, för den delen.
Gröna Julia 