Åh, leverans av ytterligare en bokrecension. Den här gången har jag tagit mig an resejournalisten Per J Anderssons guldklimp ”För den som reser är världen vacker” (2017) och du kan ju gissa varför den tilltalar mig. Ljuvare titel på en bok får man leta efter.
Det är en samling kapitel som man kan läsa i ett sjok eller var och ett för sig. Kapitlen har namn som ”Varför stannade jag inte hemma?”, ”Nomaderna”, ”Tåg, ta mig bort!”, ”Återvända och bevara”, ”Fri och rastlös” och ”Utan att bli ytlig och glättig” och är en odyssé (haha) genom olika aspekter av att färdas från A till B, eller C, eller ingen särskild stans. Bara bort. Eller hem.
Per J Anderssons tar avstamp från sitt eget liv och berättar hur han som liten grabb under familjens semesterresor blev varse den stora världen som väntade. Hur han mötte den första vagabonden på en medelhavsö och fick en förebild. Och sedan om de planlösa resorna runt om i världen han gjorde som ung vuxen och fortsatt gör än idag. Men idag är de något mer planerade, det är svårt att kombinera familjeliv och kringflackande, som han beskriver det.
I ”Nomaderna” beskriver Per hur människan gick från att vara just nomader till bofasta bönder, men att människorna fortfarande hade kvar instinkten att röra på sig, se nya vyer. Därför fortsatte olika typer av folkvandringar, som är föregångare till dagens zigenare och luffare (finns det överhuvudtaget luffare kvar?).
En annan intressant sak som jag aldrig tänkt på tidigare är hur religionen använt resandet för att tygla människorna – pilgrimsfärder är ett sätt att få folk stanna hemma och jobba, för att se fram emot EN resa till en särskild plats EN gång i livet.
Den delen av boken som grep mig mest – jag vikte sidan uppe i ena hörnet – var skildringen av hur det instinktiva resandet sitter kvar i människan men att villkoren för de flesta individerna i världen ändrats fundamentalt. Vi har det bättre ställt än nånsin, med trygga liv bestående av jobb och familj. Vi behöver verkligen inte resa till något bättre mer. Men ändå tycks folk flänga hit och dit. I slutet av 1800-talet blev diagnosen fugue, maniskt resande, en grej bland Frankrikes societet, och särskilt besvärlig blev en viss Albert Dadas som tenderade att ständigt försvinna för att plötsligt, utan att själv vara medveten om hur det gick till, vakna upp på en ny plats i Europa. Ganska drpåligt att läsa om.
Riktigt så illa är det väl inte med mig, men följande analys av professorn Karin Johannisson vid Uppsala universitet om hur det så kallade modernitetsprojektet och hur det inte lyckas tygla resivriga människor känner jag igen mig i på pricken:
”…att fångas in av framstegets krav på rationalitet och disciplinering och att vilja undfly samma krav genom att färdas till andra platser, landskap och kulturer, genom andra drömmar, minnes- och känslorum. Resan symboliserade frihet, men en frihet som alltid förhöll sig till det som lämnades och aldrig riskerade social degradering. Hemkomst till ordningen var berättelsens självklara slut.” (s. 191)
Jag söker efter det okända, det läskiga, det icke förutsägbara – lösdriveri. Men jag vet att jag alltid kan komma tillbaka till trygga Sverige – och det kommer inte att ha förändrats ett dugg. Bon voyage!
Gröna Julia 