English speaking people, you know what to do..
Hej från Pokekohe bibliotek!
(Kommer aldrig tröttna på de roliga ortsnamnen här..)
Bor sedan en vecka tillbaka på en fårgård utan wifi. Nu är inte det hela världen, för hemma i Sverige har mina kära föräldrar heller inget wifi. Men där har jag å andra sidan 8 GB surf – här har jag det billigaste paketet med 1,25 GB.. Så det blir med andra ord lite av en telefondetox.
Första nätterna var det lite jobbigt, måste jag erkänna, att tvingas hushålla med surfen, motstå frestelsen att googla saker eller ständigt uppdatera Instagram. För att stå ut beslutade jag att försöka ta detta gyllene tillfälle i akt och koppla av. Koppla bort. Och nu halvvägs in i experimentet har det gjort mig gott. En vecka har gått, världen har fortsatt snurra, folk har gått till sina jobb och nyheter basunerats ut i media – allt detta medan jag vallat får och påtat i land. Det är inte bara det att jag haft ytterst begränsad skärmtid – den halvtimma med mobilen och en kopp té innan läggning varje kväll har varit helig – utan det är även faktumet att jag rent geografiskt inte rört mig särskilt mycket. Jag har hållit mig på gården och haft nog av de intryck och bestyr som finns där, med någon avstickare för att handla eller leta wifi var tredje dag på sin höjd. Och det känns rätt skönt att gå i den här bubblan.
Ararimu Hills ligger behagligt inklämt bland gröna kullar med samma namn. Här håller Cath och Ron på att förverkliga sin dröm att bygga ett hus. De köpte marken för 20 år sedan och har tills ganska nyligen bott i ett annat hus, som nu rivits och givit plats åt ett trädgårdsland. Drömhuset håller alltså på att färdigställas – jag bor i ett tillfälligt inrett rum utan ordentligt fönster som i framtiden kommer att bli garage. På samma sätt är det nuvarande köket en blivande tvättstuga. Spisen utgörs av en grill med kokplatta på verandan, och någon ugn är det inte att tala om. Enkelt men ändå ganska trivsamt. Cath jobbar med kundrelationer på ett stort fraktföretag medan Ron är ambulansförare och frivillig brandman. Här bor även de omkring 80 fåren, hunden Max, katten Max och katten Cat. Något förvirrande säg? 😉
Gårdsbestyr är alltså något som hör fritiden till, och den är inte alltför stor. Därför är en wwoofare då och då välkommen. Jag har en lista med uppgifter att välja bland varje dag, vilket ger mig frihet och aldrig en tråkig stund.
Det går mot sommar här, temperaturen har varit uppe kring 25 grader varje dag, så jag inleder varje morgon med att brottas med alla slangar och vattna grödorna – potatis, sallad, morötter, kål, bönor, jordgubbar.. Det tar mig en god timma och efter det äter jag frukost och bläddrar i ett resemagasin. Sedan går jag ut i fårhagarna och hugger bort tistlar, som annars tar över helt. Cath och Ron försöker hålla gården så ekologisk som möjligt, men där tistlarna tagit över för mycket sprayar Ron med ett gift.
Resten av dagen påtar jag i landen, rensar bort ogräs, planterar solrosor, lägger nät över jordgubbarna, gräver om i bäddar som ska förberedas för sådd. Ständigt med hunden Max som följeslagare. Då och då tänker jag ”det är ju det här jag vill göra i livet! Gräva i land, medan jag lyssnar på vinden och på radio, ha igång små projekt, greja och dona, svettas, och ibland gå in och koka kaffe och göra mig en macka!”
Fåren flyttas mellan hagarna en gång i veckan för att få nytt bete. Eller lite oftare, som häromdagen, när ett par rymde ut på vägen och vi fick flytta dem till en annan hage. Då fick jag gå ut och leta efter kvarblivna får i hagen och valla över dem till den nya. Jag tycker allt att fåren är lite luriga, de för ett himla liv med alla ”bäään” och kollar på mig stint. De är visserligen mer rädda för mig än jag för dem, men det gäller att va bestämd och tjoa på dem.
Men på tal om att vara luriga – det finns ju två baggar också! Där kan man tala om respektingivande! Herman och Bagge 1 (på engelska Ram 1) går i en egen hage, och den går jag inte gärna igenom. Det måste jag dock – för att lassa av allt ogräs som ska brännas. Vill de kan de komma och buffa och då har jag inget att säga till om. Men hittills har det gått bra, peppar..
Slutligen går det sju stackars får i en egen hage precis intill boningshuset. ”Why are these sheep alone in this paddock?” frågade jag häromdan. ”Oh, those are for the freezer”, svarade Cath då illmarigt. Middag, alltså.
Ja, det här stället är inget för vegetarianer. Det är djur överallt här, levande och döda. Men mer om det i ett annat inlägg, nu väntar Cath på mig – dags att åter vända till min internetretreat!
Hello from Pokekohe Public Library!
(Will never stop being amused by the funny place names here..)
I’ve been staying at a sheep farm with no wifi for a week. Now, that’s not the end of the world – back home at my parent’s place there’s no wifi either, but there I’ve got 8 GB surf on my phone whereas here I’m sticking to the cheapest plan including 1,25 GB.. in other words I’m going through a bit of a phone detox.
It was a pain the first nights, I have to admit. To household with the gigabytes, don’t be tempted to google things or update my Instagram feed constantly. To cope, I decided to use the opportunity to relax. Go offline. And halfway through I realize it’s for the good. A week has passed, the world has kept on turning, people have gone to their jobs and news been aired in media – meanwhile I’ve been herding sheep and digged in soil.
It’s not only the fact that my screen time has been very limited – the half hour with my phone and a cup of tea before bed every night has been truly desired – but it’s also the fact that I’ve stayed in one place, geographically. I’ve stayed at the farm, and felt satisfied with the impressions and duties around there, with a couple of trips to do shopping or look for a wifi spot every third day, tops. And being in this bubble feels kinda nice.
Ararimu Hills is beautifully squeezed in between green hills with the same name. Here, Cath and Ron are making reality of their dream of building a house. They bought the land about 20 years ago, but have until recently lived in another house that’s now teared down to make space for a garden. The dream house is now under construction – I live in a temporarily made room without a proper window that in the future will serve as garage. The existing kitchen will become a laundry room. The stove consists of a barbecue with a hotplate on the porch, and there’s no oven. Simple but quite cosy. Cath is working with customer relations at a big transport and freight company while Ron is an ambulance driver and volunteering fireman. There’s also the about 80 sheep plus Max the dog, Max the cat and Cat the cat. Confusing, much? 😉
Farm work is part of their leisure time, and that’s not endless. So to welcome a wwoofer every now and then is of great help. I’ve got a list of duties to choose from every day, which gives me a sense of freedom and never a dull moment.
Summer is approaching, the temperature touches 25 degrees daily, so I start every day off by wrestle the hose and water the crops – potatoes, lettuce, carrots, cabbage, kale, beans, strawberries.. It takes me an hour and after that I have breakfast while reading a travel magazine. Then I take a stroll in the paddocks chipping thistles, that otherwise will take over the grass. Cath and Ron try to keep the farm as organic as possible, but Ron’s spraying the paddocks with a poison where there’s simply too much thistles.
I spend the rest of the day in the garden, weeding, planting sunflower seeds, putting net over the strawberries, digging around in the beds to prepare them for sowing. Always with the dog Max as company. Sometimes it hits me – ”this is what I want to do in life! Dig in soil beds while listening to the wind and the radio, have small projects going on everywhere, fix small things, sweat, and go make myself some coffee and a sandwich.”
The sheep are being shifted (taken to a new paddock) once a week. Or more often, like the other day, when a couple of them escaped through the fence onto the road and we had to shift them to another paddock. I had to go looking for remaining sheep in the ”old” paddock, herding them towards the ”new”. The sheep are quite lurky, I have to say, making all that noise going ”Bääää” and staring at me with their evil eyes. They are more afraid of me than I’m of them, but one have to be in command, cheering them on.
Speaking of being lurky – there are two rams as well! That calls for respect! Herman and Ram 1 have their own paddock, and I avoid paying them visits if I don’t have to. I have, though, when I unload all the weeds to the pile in there for burning. If they like, they can come and turn me over without me being able to do anything about it. But so far, so good. Knock on wood..
Finally, there’s seven poor sods of sheep in another paddock, just by the house. ”Why are these sheep alone in this paddock?” I asked the other day. ”Oh, those are for the freezer”, Cath replied cheekily. Dinner, that is.
Well, this place is not for vegetarians. There are animals everywhere, alive and dead. But more about that in another post, Cath is waiting for me – back to my internet retreat!
Gröna Julia 