English, further down 😉
Jag har rest från får- till mjölkgård, men innan jag berättar mer om det måste jag få dra en historia från de gångna veckorna!
Något märkligt inlägg i antågande men känner att jag behöver dela detta.
Förutom det uppenbara i att det strosar får på denna gård finns här även andra djur. Som hunden Max, som enligt sin husse är en värdelös vallhund. Max är alltför glad och lättdistraherad för sitt jobb. Springer omkring som ett yrväder. Men ett gott sällskap, det är han.
Utöver det har vi de två katterna. De som känner mig vet att det är mitt favoritdjur.
Katten är egen, äger sin ägare, gör som den vill. Egenskaper som jag på samma gång uppskattar och förbannar. Få saker är så mysiga som att ha en spinnande katt i knät. Få saker är även så hjärtskärande som när katten hoppar ner från sagda knä. Katten har sina naturliga nycker som ständigt tvingar mig ompröva min kärlek för den. Som att den fångar djur. Och sedan leker med dem. Det sitter en kattlucka i dörren in till köket. Behöver jag säga mer eller är jag tydlig nog?
Här är en lista över djur (jag vet om) som fått lida av katterna under min vistelse på Ararimu Hills.
Måndag
Under natten hör jag ett ljud som inte låter orsakat av en människa. ”Så tidigt kan väl inte någon vara uppe?” Det skramlar liksom. Jag somnar om.
Efter frukost går jag genom vardagsrummet till mitt rum då jag plötsligt ser något susa från vänster till höger in bakom en byrå. ”Vad var det? En katt? Nej, det var mindre än så. En mus?! Råtta?!” Jag får ilningar och går närmre, men inget syns till bland all bråte. Byrån står bara ett par meter från mitt rum som saknar dörr. Jag stänger alla fickor och möjliga öppningar i mina väskor och fortsätter min dag.
Efter lunch går jag åter samma sträcka. Bredvid matbordet ligger nåt.
Ilningarna kryper åter genom kroppen. Det är en kanin. En kaninunge! Något av obehaget lägger sig i och med insikten att det inte är en råtta jag har att göra med. Men ändå. Kaninen lever, den ligger ned och lyfter upp huvudet, som för att titta på mig. Eller för att försöka ta sig därifrån. Det verkar dock inte gå så bra. Den lyfter upp huvudet igen, och så ner. Jag backar ut ur rummet, går igenom alla tänkbara alternativ. Det är åtminstone fyra timmar kvar tills någon kommer hem, jag måste göra något. Men vad? Bära ut den i det fria för att hoppas att den tillfrisknar låter mest rimligt. Men hur? Barn av min tid halar jag upp mobilen och gör en snabb googling, men hamnar bara hos olika veterinärsidor, och det är ju inte ett alternativ. Bär jag bara ut den kan ju katten komma och labba med den igen. Eller en fågel. Och hur ska jag ta den? Är rädd att den ska samla kraft och göra nåt utfall mot mig, fräsa och på något magiskt sätt växa sig lika stor som mig.. Bäst vore om den bara dog.
Jag går ut i en bod, letar fram en låda och en stor spade. Jag vill inte ta i den. Kikar in genom fönstret. Jodå, den ligger kvar. När jag kommer in har den ändrat position något, men ligger helt stilla. Jag vågar mig närmre, står bara någon meter från den, och pratar med den. Pratar högt, skriker nästan. Ingen reaktion. Efter en stund konstaterar jag att den är död, och drar en suck av lättnad. Hanterar hellre en död kanin än en lidande. Döda djur är å andra sidan ingen favorit heller. Jag lämnar rummet, drar ett djupt andetag och skrider till verket. Kaninen ligger i lådan, men vad ska jag göra med den? Kasta den till skogs och riskera att katten kommer dragandes med den igen? Nej, jag vill ge kaninen något värdigare än så. Så jag begraver den under ett träd med vacker utsikt över kullarna.
Tisdag
Jag kommer hem från en utflykt och möts av katten Cat på gårdsplanen, öga mot öga med en kaninunge. Båda är helt stilla.
Jag skrider förbi och går mot huset men då gör någon av den en ansats och katt och kanin-leken drar igång igen. Kaninen skriker och skyndar mot huset. Jag fryser och ser hur den parkerar under grillen. Jag rör mig ditåt för att försöka få ut den men då fortsätter den sin bana längs väggen och tar skydd under en låda vid entrén. I samma veva kommer Cath hem från jobbet. Vi drar ut lådan men den springer ännu längre in på verandan och ur sikte. Vi ber en bön om att den ska ta sig därifrån av egen maskin. 10 minuter senare ska vi dra igång matlagningen när jag ser kaninen spurta in i badrummet. Jag ropar på Cath och stänger ena badrumsdörren. Cath går in och stänger andra dörren bakom sig. Hon petar fram kaninungen under badrumsskåpet – den blöder vid öronen – och för ut den i frihet igen.
På kvällen hör jag ett märkligt ljud igen. Som om en dörr med kärva gångjärn stängs. Ljudet upprepas. Så ser jag Cat skymta förbi utanför mitt rum. Jodå, hon har åter tagit med sig en kaninunge in. Den darrar och jag har ett ypperligt tillfälle att ta den. Men jag vågar inte. Jag ropar på Cath men utan svar. Hon måste ha somnat. Jag är ensam i det här. Jag går för att hämta mina handskar och öppnar ytterdörren men när jag kommer tillbaka rusar den in mot den obeboeliga delen av huset. Byggarbetsplatsen. Den består av tre rum och jag minns inte var strömbrytaren till lampan sitter. Då kommer Ron hem från jobbet och undrar varför jag lämnat ytterdörren öppen. Vi tänder lamporna och det är som att leta efter en nål i en höstack. I det innersta rummet finner jag kaninungen tryckt mot ett fönster. Den här gången är jag modig och tar upp kaninen, utan handskar. Jag håller den dock på en armlängds avstånd. Inget spår av blod, så det måste vara en annan kanin. Vi släpper ut kaninen en bit bort från huset och går och lägger oss.
Torsdag
Cath och jag sitter och pratar efter middagen. Då hör vi ett pipande jamande. Cat är i antågande. Men hon visar sig inte, och ljudet tystnar. Cath går ut i hallen. ”Oh my god!” hör jag. Där ligger ett annat litet djur, dött.
Vi bildgooglar och konstaterar att det är en hermelin. Cath blir alldeles till sig, säger att Cat aldrig släpat in en sådan, och berömmer henne för denna insats. Cath tar massa bilder, petar på djuret för att få bättre vinkel. Tar sedan på sig handskarna, lyfter upp hermelinen i svansen och dinglar den framför mig som står i köket och lastar i diskmaskinen. Flera bett i sidan på den skvallrar om att den inte gett sig frivilligt. Sedan får hermelinen en sista flygfärd till skogs.
Slut på sagan. Det här är också en del av livet på landet.
____________________________
I’ve moved on from a sheep to a dairy farm, but before I tell you about that, let me share a story from the last couple of weeks.
A slightly weird post coming up, but I feel the need to share this.
Except from the obvious fact that there are sheep strolling around this farm, there are other animals here as well. Like Max the dog, who is a useless sheep herding dog according to its owner. Max is way too happy and easily distracted for that kind of job. Runs around like crazy. But he’s good company.
Apart from that, there’s the two cats. If you know me well you know cats are my favorite animal. It’s peculiar, own’s its owner, does as it likes. Things I at the same time appreciate and damn. Few things are as cosy as having a purring cat in the lap. Few things are also so heartbreaking as when the cat decide to leave and jumps down from said lap. The cat’s natural behavior constantly forces me to reconsider my love for it. Like the way it catches animals. And plays with them. There’s a cat door in the kitchen door. Say no more?
Here’s a list of animals (that I know of) that has been suffering from the cats during my stay at Ararimu Hills
Monday
In the night I hear a sound that’s not caused by a human. ”No one can be up this early?” I fall asleep again.
After breakfast I walk through the living room to my room when I suddenly see something rushing from left to right, behind a sideboard. ”What was that? A cat? No, it was smaller than that. A mouse? Rat?!” I get shivers down my spine and walk closer, but nothing is to be seen. The sideboard is just a couple of metres from my room that has no door. I close all pockets and possible entrances to my bags and continue the day.
After lunch I pass there again. Next to the dinner table, something is lying. The shivers come back. It’s a rabbit. A bunny! Part of the uneasy feeling passes, and I’m relieved I’m not facing a rat. But still. The bunny is alive, it’s lifting up its head, as if to look at me. Or try to escape. However, things are not going well for it. It raises its head again, only to put it back on the floor immediately. I slowly back out of the room, going through all my possible options. There are still four more hours, at least, before someone else comes home. I have do to something. But what? Carry it out and hope it recovers sounds appropriate. But how? As a child of my time I ask Google, only to end up at different websites for vets, and that’s not on the table. If I just carry it out, there’s the risk of the cat playing with it even more. Or a bird could attack. And how should I carry the bunny? I get the irrational fear of it to regain power, jump at me and in a magical way transform into human size.. The best would be for it to die.
I walk to a shed, find a bow and a big spade. I don’t want to touch the bunny. Take a look through the window. Yup, it’s still there. When I get back inside it has changed position slightly, but is lying completely still. I dare to get closer, standing just a meter from it, talking to it. I talk loud, shouting almost. No reaction.
After a while I state the bunny officially dead, and sigh out of relief. I’d rather deal with a dead bunny than a suffering. However, dead animals aren’t a favorite either. I leave the room, take a deep breath and go. The bunny is in the box, now what to do with it? Throw it into the woods and risk it coming back in the mouth of a cat? No, I want to give the bunny something more worthy. Something with a bit more dignity. So, I bury it under a tree with a lovely view of the hills.
Tuesday
I get home with my car and meet Cat the cat outside the house, face to face with a bunny. Both are completely still. I sneak by towards the house when the cat-and-bunny-game suddenly continues. The bunny shrieks and rushes towards the house. I get to a stand still and watch it hide under the barbecue on the porch. I move closer to have a look when it rushes further and disappears under a BOX by the entrance. Meanwhile, Cath comes home from work. We pull out the box to find it emerging into a pile of wood and out of sight. We hope it’s gonna find the way back on its own. 10 minutes later we’re starting to prepare dinner when I see the bunny spurting into the bathroom. I shout for Cath and close one of the bathroom doors. Cath shuts the second door behind her, finds the bunny under the bathroom sink – it’s bleeding from its ears – and lets it out into freedom again.
Later on, I hear a strange sound again. Like a door with old hinges is being closed. The noise repeats itself. Then I get a glimpse of Cat the cat outside my room. That’s right, once again she’s dragged in a bunny. Its shaking and I have a golden opportunity to lift it up. But I don’t dare. I call Cath without any reply. She must have fallen asleep. I’m alone in this. I go getting my gloves and open the front door but when I come back it runs to the OBEBOELIG part of the house. The construction area. It consists of three rooms and I don’t remember where the switch for the lamp is placed. In the middle of this, Ron comes home from work and wonders why I left the door open. We put the light on and begin the search. It’s like looking for a needle in a haystack. But in the furthest room I find the bunny, taking shelter by a window. This time I’m being brave and lift up the bunny, without gloves. I’m holding it on an arm’s length distance, though. No trace of blood indicates that this must be a different bunny from the previous one. We let the bunny out and go to bed.
Thursday
Cath and I are at the dinner table, talking, when we hear a high pitched meowing. Cat the cat is on her way. But the doesn’t show up, and the sound turns into silence. Cath goes to have a look in the hallway. ”Oh my god!” I hear. There’s another small animal, dead. We consult Google and figure it’s a stoat. Cath gets super excited, says that Cat never dragged in one of those before, and heaps compliments and cheerful words on the cat, as a ”thank you” for this accomplishment. Cath takes some photos, gently pushes the animal in order to get a better angle. Then takes her gloves on, lifts the stoat in its tail and swings it in front of me, who stand in the kitchen loading the dishwasher. Several bites on its body tell that it didn’t give up that easily. Then the stoat gets a final journey through the air into the woods.
End of tale. This is also part of farm life.
Gröna Julia 