Pustar ut efter en vecka som piga på mjölkgård. Det har varit tuffare än jag väntat mig. Inte så mycket för koskiten, den var jag beredd på. Att det skulle vara skinande rent trodde jag inte heller. Men jag är säker på att det här var det smutsigaste ställe jag bott på i hela mitt liv. Insikten kom gradvis, ju längre jag var här och ju mer jag fick uppleva.
Som att de två yrväder till hundarna hoppade upp på allt och alla och slickade på bord och plåtar. Samma hundar som nån timme tidigare sprungit runt kornas ben i de osande mockorna under mjölkningen..
Som att ingen i familjen brydde sig om att diska. Man körde istället på metoden att stapla allt på varandra på diskbänken tills det inte finns nån plats mer – då fick någon tummen ur.
Som att en middag kunde bestå i att en stek med potatis plockades ur ugnen och serverades, på en och samma plåt, varpå familjen skockades runt den som flugor och åt direkt med händerna.
Som att hushållsavfallet slängdes i en stor grop på gården. Mina trevande frågor om återvinning viftades bort.
Som att största delen av badrummet utgjordes av smutsiga kläder som man var tvungen att vada genom för att ta sig till duschen.
Som att det fanns uppskattningsvis en miljon skjul med saker, saker, saker i en sån oordning att man kunde gråta
Det har alltså varit lite av en utmaning för mig, som inte gärna dricker ur samma flaska som någon annan (så länge jag inte är full eller känner personen väl). Jag kanske låter gnällig och naiv, men den här totala avsaknaden på renlighet steg mig lite åt huvudet och jag utvecklade metoder för att röra vid så få saker som möjligt.
Sedan var det attityden hos familjen. Landsbygden är verkligen ruffig här. Tror det avspeglar sig i människorna. De var alla jättetrevliga, men de tycktes ha gett upp hoppet om att ha ett rent hem. De verkade inte ens märka smutsen, eller bry sig, för de var så vana. Det verkade inte finnas nåt annat sätt att leva på.
Karl och Caroline är i dryga 40-årsåldern och har fem barn, varav tre bor hemma. De har ganska nyligen köpt gården av Karls föräldrar. Deras grej är ekologisk mjölkproduktion, och de har 200 kor som dagligen mjölkas två gånger – kl. 5 och 15. Tillsammans med Karl och en fransk wwoofare som bor här en längre tid har jag gjort denna upprepade procedur. På så vis får Caroline mer tid att umgås med sina barn före och efter skolan. Det är ett litet ställe det här, Galatea. Det är inte ens någon by att tala om, bara en väldigt stor och platt dal med hus utspridda med någon kilometers mellanrum. Nästa år kommer två av barnen flytta hemifrån och börja skolan i närmsta större stad, så Caroline vill umgås med dem så mycket som möjligt medan hon kan.
Själva mjölkningen då, hur går den till?
Vi hämtar in korna från en av alla hagar som är uppradade efter varandra till oändligheten. Inga kemikalier sprutas på grödorna. Jag har försökt ställa så många frågor jag kunnat, men när Karl börjar prata slutar han aldrig, och efter en stund orkar jag helt enkelt inte lyssna. Även om det är kalabalik bland korna, det forsar koskit en meter från munnen från honom eller om något annat viktigt måste göras maler han på, medan jag har fullt sjå att mjölka utan att mista en kroppsdel. Typ. Så jag kan inte redogöra särskilt noga för den ekologiska produktionen, förutom att korna går ute året runt på grund av det milda klimatet, att nyfödda kalvar omgående förs till en egen hage med särskilda kor för att få di, och att kossorna inte semineras – de går istället med tjurar som är bångstyriga så det förslår.
Korna vallas in i en mindre inhägnad i anslutning till mjölkskjulet med en grind som stängs efter dem. Det gäller att vara bestämd för att få dem att röra på sig – skrika, tjoa och vissla, och är man mer våldsamt lagd, som den franska killen, även slå korna med en käpp. Sedan går de efter varandra i två rader och ställer upp sig fint för att bli mjölkade. Det går att mjölka på flera sätt; i en karusell där korna ställer sig och blir mjölkade av en robot , eller som här, i en grop, som det heter på svenska. Vi människor går fram och tillbaka i en avlång gång nedanför korna och sätter på ”mjölkmaskinen”, som är en slang med fyra sugkoppar, på varje kos spenar. Sedan får det suga och pulsera några minuter, innan vi byter till korna på andra sidan.
Här finns det såklart ett antal utmaningar. Hur ska man göra för att inte skrämma kon? Va bestämd men mjuk, arbeta snabbt och ge en klapp på sidan eller svansen om hon är orolig. Lättare sagt än gjort. Alla juver ser olika ut, de sitter på olika höjd och har olika många spenar. Himla frustrerande att försöka passa in sugkopparna på alla kor, men försöker intala mig att min frustration inte är kons fel. Alla kroppar är okej. Kroppsacceptans osv. Sedan är det det här med att undvika lokala skurar av urin eller att bli nedsprutad av bajs. Det kan komma väldigt plötsligt, och det är svårt att parera när du står inom räckhåll för tio korumpor.
Men på det hela taget är det roligt att mjölka. Den färska mjölken är varm och god, och radion som självfallet står på i bakgrunden gör det hela till en mysig upplevelse, särskilt i ottan. På gården fanns också ett traktormuseum och ett ölburksmuseum som det var kul att kika i.
Kommer aldrig glömma det här stället. Jag är glad att jag varit här, men jag är minst lika glad att åka härifrån. Det enda jag vill ha nu är en skinande diskbänk!
__________
Breathing out after a week at a dairy farm. It’s been way harder than I expected. Not so much because of the cow shit, I was prepared for that. To have perfectly clean accommodation wasn’t realistic either. But I’m sure this was the most dirty place I’ve ever stayed at. I realized it gradually, the more I saw.
Like the fact that the two dogs jumped at everyone and everything, licking tables and trays. The very same dogs who 30 minutes earlier ran around in the cow shit in the milking shed.
Like the fact that nobody cared about making the dishes. Their method was to build towers of all the plates until there simply was no more room.
Like the fact that a dinner could consist of steak and potatoes on a tray being taken out of the oven and put on the table, served as a common plate for all family members, who gathered around like flies. Cutlery? Of course not.
Like the fact that the household waste were thrown into ”the hole” – an actual hole in one of the paddocks. My concerns about recycling weren’t taken seriously.
Like the fact that most of the bathroom was covered in dirty clothes that one had to wade through in order to take a shower.
Like the fact that there were a million sheds with stuff, stuff and stuff.
It’s been a bit of a challenge for me, who don’t like sharing a bottle with someone else (if I’m not drunk or know the other person well). It might sound like I’m whining or being naive, but this total lack of cleanliness got me crazy and made me develop methods to avoid touching things in the house.
Then there was the attitude among the family members. The countryside is rough and that’s probably reflected on the people. They were all very nice, but seemed to have given up all hope about having a clean home. They didn’t even seem to notice the dirt, or care, they were so used to it. There was no other way of living for them.
Karl and Caroline are in their early forties with five children, among which three lives at home. The couple recently bought the farm of Karl’s parents. Organic dairy production is their thing, with 200 cows who are milked twice a day, at 5 am and 3 pm. Together with Karl and a fellow French wwoofer who’s staying long term, this was my duty. In that way, Caroline got some quality time with the children before and after school. Galatea is a small place. It’s not even a village, just a very flat valley with houses spread out every other kilometer. Next year two of the children will move away from home to go to a larger school, so Caroline takes every moment to enjoy time with them.
So the milking, how’s that done?
The cows are collected from one of the endless numbers of paddocks. No chemicals are sprayed there. I’ve tried to ask questions, but once Karl gets talking he never stops. After a while I simply don’t listen anymore. Even if the cows are freaking out, shit is pouring down one meter from him or something else important needs to be done, he still goes on, while I try to milk without losing a body part of mine. Sort of. I can’t be more specific about the organic production, except from that the cows are outdoors all year due to the warm climate, that newborn calves are taken from their mothers immediately to a certain paddock with nursing cows, and that the cow’s aren’t inseminated – instead they go together with troublemaking bulls.
They are herded to a smaller unit next to the milking shed with a gate closing behind them. You have to be in charge in order to make them move; to shout, whistle and make all sorts of noise – or if you are of the more violent kind, like the French guy, hit them with a stick. Then they follow each other into the shed and form two nicely lined up rows. There are several ways to milk – by rotary milking with a robot or in a bit more manual way, like here. We walk along a corridor below the cows putting on the ”milking machine”, a small hose with four suction cups that are put on the teats. There’s suction and pulsation for some minutes, before we move on to the cows on the other side.
There’s a couple of challenges. How do I not scare the cow? Be determined but soft, work fast and give a pat on her side or tail if she’s afraid. Easier said than done. All udders are different, located on different heights and with different numbers of teats. It’s not easy to try to fit all the cups on to the cows, but I tell myself it’s not their fault. All bodies are ok. Body acceptance and so on.
Then there’s the thing of avoiding local showers of piss or shit. They can come very sudden, and it’s hard to run away when you’re constantly within reach of ten cow bums.
But all in all, milking is fun. The fresh milk is warm and tasty, and the radio in the background gives it a cosy vibe, especially in the morning. At the farm, there’s also a tractor museum and a beer can museum that entertained me.
I will never forget this place. I’m happy I went, but I’m more happy to leave. The only thing I want right now is a shining kitchen benchtop!
Gröna Julia 