Vänder för ett ögonblick åter till hemlandet. Med mjölkgården i färskt minne passar jag på att mjölka vidare på ämnet. Den här texten publicerades ursprungligen i boken ”Reportage 2018” som består av samlade examensarbeten från studenter som tog journalistexamen från Uppsala universitet samma år. Jag var en av de studenterna.
Min text handlar om ett av de vanligaste livsmedlen i den svenska kosten. Jag skulle till och med påstå att det sitter rotat i folksjälen. Mjölken. Det var därför ett lämpligt livsmedel att sätta under lupp. Jag valde att titta närmare på produktionen av mjölk som ett exempel på hur snårigt det är att konsumera medvetet. På dagens marknad finns förutom den konventionella mjölken även ekologiska alternativ, producerade här eller där. Dessutom finns växtbaserade motsvarigheter i variationer – havre, mandel, soja..
Svaret på vilken mjölk som är ”bäst” beror helt enkelt på vad man menar med frågan. Vilka värderingar har jag? Vad är viktigast för mig? Vad bryr jag mig om? Bryr jag mig överhuvudtaget? Frågor jag brottas med varje gång jag besöker en mataffär. Här kommer första delen av mitt reportage!
***
Eftermiddagens rush fyller gångarna med stressade kontorsmänniskor och ilande barnfamiljer. Jag jäktar runt i mataffären och kryssar mellan utåtagerande telningar och strövande utbytesstudenter. Synen som möter mig när jag rundar äggtravarna och kommer in i mejeridisken är anslående. Den tar upp ett helt rum. Hyllorna slukar mig nästan. Framför mjölken blir jag stående. Ekologiskt eller ej? Som miljömedveten konsument ligger ekologiska alternativet nära tillhands. KRAV-märket ska ju vara en garant att det är bättre för miljön. Men på vilket vis är den det? Är den verkligen bättre än den konventionella på alla sätt? Är den mer klimatsmart? Vilken ko har haft det bäst? Och hur är det för bonden – vem får bäst betalt och vem mår bäst?
***
Dörren slår upp och in i den lilla kontorsbyggnaden kommer Elisabeth Gauffin med en glasburk som hon slår i bordet.
– Det gick väl fort? Men jag har inte mjölkat, säger hon med ett flin och fortsätter stöka runt i köket.
Vi befinner oss på KRAV-certifierade Stabby Gård, knappt en mil utanför Uppsala. Här har Elisabeth stökat runt sedan 1982. Hon började som praktikant, gifte sig med gårdens son Göran och de båda drev sedan lantbruket fram till 2010 då sönerna Lars och Erik tog över. Nuförtiden driver hon och hennes man turridning och ett mindre lantbruk. De är aktiva i kooperativet Sju Gårdar som de var med och grundade 2009 för att förbättra lönsamheten och skapa mervärden. Samtidigt lämnade de Arla, mjölkgiganten som Elisabeth själv suttit i styrelsen för. Men mer om det senare. Stabby Gård har brukats av familjen Gauffin sedan 1923 och antalet mjölkkor har under den tiden ökat från 12 till 200. Steget till ekologiskt togs 2006. Men varför? Elisabeth tänker efter.
– För att det känns bra här, säger hon med eftertryck och pekar på hjärtat.
– Vi hade tidigare jordgubbsodling men min man var innerligt less på att köra ut med sprutan. Eftersom vi bor så stadsnära kändes det bra att gå över till ekologiskt. Men det var svårt så vi la ner odlingen för att koncentrera oss på korna.
Ett vanligt förekommande växtskyddsmedel, vanligen kallat bekämpningsmedel, är glyfosat. I folkmun går det under namnet Roundup, en kommersiell variant som tillverkas av den amerikanska jättekoncernen Monsanto. Det ska underlätta produktion av så mycket som möjligt på så liten yta och med så få kor som möjligt. Men det finns en oro för den så kallade cocktaileffekten, de oväntade resultat som blandningar av kemikalier kan ge.
– Det är helt sjukt att vi vet så lite om konsekvenserna. Att inte använda är i alla fall ett sätt att förhålla sig, säger Elisabeth Gauffin med en bekymrad rynka i pannan.
Inom ekologisk produktion får man istället använda växtskyddsmedel med vegetabiliskt eller animaliskt ursprung, men även det har man på Stabby Gård valt att avstå från.
***
Hur ser det då ut med djurhållningen? Vi korsar landsvägen som skiljer boningshuset från ladugården. Vårbruket ligger i luften. En katt stryker sig mot Elisabeths ben och hon småpratar med den samtidigt som hon sträcker mig ett par plasttossor att sätta fötterna i.
– Det är noga med smittoreglerna.
Det första som möter oss är en ko som ligger och dåsar i en egen box. Ur båset bredvid sticker ett gäng kalvnosar upp. Elisabeth befarar att kon har vasst – att hon fått i sig bitar av ölburkar som kommit med ensilaget från fälten. En tråkig sida av att bo stadsnära. Ögonen är insjunka men hon idisslar, vilket är ett gott tecken.
– Med lite tur är det inte vasst. Kalvarna ger i alla fall en uppiggande effekt, förklarar Elisabeth.
I ett hörn skymtar ett svart knyte i halmen. Det är en några timmar gammal kalv, som går i en avdelning tillsammans med sin mamma och andra kalvar och dräktiga kor. Men kon och kalven går inte tillsammans länge. När kalven efter några timmar fått i sig råmjölken skiljs de åt, och kalven flyttas till en avdelning med andra kalvar.
Elin Röös forskar på hållbar matproduktion på Sveriges Lantbruksuniversitet SLU. Hon förklarar att separeringen av ko och kalv är något många reagerar på när de får veta.
– Tidigare var KRAV-reglerna att kalven skulle vara med mamman några dagar, men man såg att det kunde vara ännu mer stressande att skiljas då, så den regeln togs bort.
För att kalven ska få dia finns det på Stabby Gård ett ganska ovanligt system med särskilda amkor, som kommer in till kalvarna ett par gånger om dagen för att de ska dricka. På så sätt får kalven en låtsasmamma. Efter ett halvår har kalven blivit ko och får gå på lösdrift i en lada intill med de andra fullvuxna djuren.
Vid tiden för mitt besök tuggar de lugnt sitt hö och solar sig vid byggnadens öppna gavel, men ett längtande råmande hörs då och då. Snart får de komma ut på bete. Enligt svensk lag finns inget krav på naturbete eftersom alla gårdar har olika förutsättningar. Det handlar om mark som varken plöjs, sås eller gödslas. Att hålla kor här gör att man ändå använder den, bidrar till att hålla landskapet öppet och gynnar den biologiska mångfalden, menar Elin Röös.
– I Sverige är naturbetesmarkerna de mest hotade ekosystemen. För att bevara dem kan man antingen slå dem för hand eller ha djur som betar där.
***
Någon som har mycket naturbete men samtidigt konventionell mjölkproduktion är Kjell Sandahl. Tillsammans med sin bror Per driver han Vasen Lantbruk i det lilla samhället Nye på den småländska landsbygden.
Småland är det kotätaste landskapet i Sverige och mjölkproduktionen på Vasen är den största i hela Jönköpings län – 18 000 liter mjölk om dagen skickas från de omkring 500 korna till mejeriet i Malmö. Det är långt mycket mer än de 14 000 liter om året som produktionen låg på när Kjell tog över gården från sin far 1976.
– Han var på väg att skicka djuren på slakt och jag läste till ingenjör. Men jag ville bli bonde på heltid så mamma pratade honom till rätta.
Han har blivit sin hembygd trogen och har genom hårt arbete utvecklat en storskalig och effektiv produktion.
– Det har varit inspirerande att vara med i hela processen att utveckla ett företag. Resan gör mödan värd, funderar han hemma i det ombonade köket som ser ut precis som man tänker sig ett bonnakök.
De öppna landskapen ligger honom varmt om hjärtat. Vasen arrenderar mark som sträcker sig genom sex socknar och hör till 30 olika gårdar. Av de 12 000 hektar betesmarker de har till sitt förfogande står naturbetet för en tredjedel.
– Det heter ju felaktigt ”mörka Småland” men det är ett tråkigt begrepp.
Produktionen ger inte bara mjölk utan även arbetstillfällen och håller landsbygden levande. Kjell Sandahl och hans fru Inger tar emot flyktingar som hjälper till på gården, driver en bensinmack i byn, är aktiva i Lantbrukarnas riksförbund LRF, i den lokala missionsförsamlingen och ett nätverk för att locka fler turister till bygden. Dessutom är Kjell deltidsbrandman och ledamot i kommunfullmäktige.
– Jag blir aldrig riktigt bra på nånting, utan är för nyfiken och på allting, säger han och ler uppgivet.
I det storskaliga lantbruket av idag handlar det om att maximera avkastningen. Det kan göras genom att variera växtföljden så att omsättningen av näringsämnen är hög och jorden hålls bördig. Till det konventionella jordbruket hör också att konstgödsel tillförs och växtskyddsmedel sprutas på åkrarna. På så sätt får grödorna de bästa förutsättningarna att växa till sig och undvika att drabbas av skadliga sjukdomar. Den extra näringen behöver enligt Kjell Sandahl tillföras eftersom grödorna inte kan ta upp allt och därmed urlakas jorden efterhand som främst fosfor lämnar kretsloppet.
– Näring som lämnar gården måste föras tillbaka, säger han bestämt.
Men användning av giftiga växtskyddsmedel kan ju inte vara bra?
Kjell tvekar.
– Nej i den bästa av världar vill man ju slippa det. Det har givetvis funnits preparat som inte är bra, men nu är vi sju miljarder människor på den här planeten.
Enligt det här resonemanget väger alltså ansvaret att föda en växande befolkning upp användandet av växtskyddsmedel som sprider gifter i naturen. Kjell menar att det redan finns mycket kemikalier i mat och läkemedel, och drar paralleller till växtskyddsmedel som en form av medicin mot skadedjur och växtangrepp. Samtidigt försöker man minimera användandet och Kjell ser tillbaka på 1970-talets trend med programmerad växtskyddsbehandling då man ”sprutade för säkerhets skull”. Nu har många av dessa medel förbjudits.
– Det är ett dilemma för man känner sig väldigt utlämnad till vetenskap, och den förändras över tid. Det som var helt ofarligt då kan bli jättefarligt nu.
– Vi försöker spruta behovsanpassat och har med oss rådgivare. Förra året sprutade vi inget på höstvetet för vi trodde inte det skulle bli något ogräs. Det fick vi ångra fram mot sommaren men då var det för sent.
***
På Vasen går djuren ute på bete omkring fyra månader, men ju längre den perioden är desto lägre blir mjölkproduktionen. Anledningen är att det gräs de äter där, vanligen kallat vall, inte innehåller lika mycket energi och protein som det kraftfoder som portioneras ut dagligen hemma i ladugården.
Korna får kraftfoder bestående av betmassa från sockerbetor samt vete och raps. Man har aktivt valt att inte köpa foder baserat på soja, som annars är en vanlig ingrediens. Sojan innehåller mer protein än spannmål men har en baksida. Den största delen importeras från Brasilien, där regnskog skövlas och människor körs bort från sina hem för att ge plats åt sojaodlingarna.
Avskogningen är även en bidragande faktor till den globala uppvärmningen eftersom kol frigörs från träd och mark. Dessutom används stora mängder växtskyddsmedel som är en fara både för biologisk mångfald och människor. Sveriges största importör av soja är Lantmännen. De säger sig vara emot det omfattande användandet av växtskyddsmedel men också för små för att ha något att säga till om jämfört med de stora jättarna som Monsanto.
På Stabby Gård utanför Uppsala får korna ett sojakraftfoder från just Lantmännen, som ett komplement till egenodlad vall. Sojan är dock ekologisk och kommer från Italien.
– Det är klimat- och ekologiskt certifierat, och kommer alltså inte från någon regnskog, försäkrar Elisabeth.
Fodret är en balansgång. Ju mer egenproducerat grovfoder korna äter desto mer kan man dra ner på kostnaderna. Samtidigt är det enklare att köpa in en större andel kraftfoder som en extra energikick för att höja avkastningen, men det blir ofta dyrare. Läget är pressat inom svensk mjölkproduktion.
– Man kan säga att den både historiskt sett och idag är en bransch med dålig lönsamhet, säger Elisabeth Gauffin.
***
Gröna Julia 
En reaktion till “Ekot av ekomjölken – del 1 av 2”