De senaste fem åren har jag haft 15 olika boendesituationer i tio olika städer och med 20 olika hel- eller deltidssysselsättningar. Lägg därtill kringflackande på diverse hostels på andra sidan jordklotet och i Europa.
Tro fan jag känner mig vilsen ibland.
Igår ringde jag till danska skatteverket för att få hjälp med min beskattning. Kvinnan på andra sidan luren lät förbryllad när hon ville försäkra sig om det verkligen stämde att jag på bara drygt tre månader i Danmark lyckats skaffa mig hela fyra arbetsgivare. ”Ja, jo, det stämmer, det är lite komplicerat”, skrattade jag lite ursäktande, varpå hon undrade över min framtida arbetssituation, och vad jag förväntade mig att tjäna under 2021. Detta för att kunna beräkna årets skatteavdrag på bästa sätt. Vad skulle jag svara på det? Jag är timanställd vikarie, och har ingen aning om jag ens kommer ha en inkomst nästa månad.
Ofta har jag känslan av att inte ha en rättning i mitt liv (säger man så på svenska, eller har jag bara lånat det uttrycket av danskan?) Det är som att jag gick ut gymnasiet med alla möjligheter i världen, valde och genomförde en utbildning som i efterhand inte kändes helt rätt, och sedan dess har jag hoppat på de för stunden intressanta tåg som stannat till vid min plattform, utan att egentligen vilja åka dit. Och det är väl inget fel med det. Jag har bott i flera länder, lärt mig nya språk och seder, anpassat mig till nya situationer på daglig basis och träffat de mest fantastiska människor som jag aldrig vill släppa ur mitt liv. Många skulle säga att jag är lyckligt lottad, och det är jag också. Men jag kan inte tänka bort den trängande känslan i mig av att inte höra hemma någonstans, att inte ha hittat rätt. Än.
Jag är så van vid att vara ny på jobbet. Jag har blivit riktigt bra på det. Kanske är det det jag är allra bäst på? Att inte riktigt vara en del av gänget, att folk inte kan mitt namn, att möta kollegors första avvaktande blick, få höra när jag gör fel, för att sedan bli accepterad, kanske rentav omtyckt, till att sedan lämna mot nya mål, och inte direkt lämna några spår. Det kan handla om att plocka blåbär eller sortera paket i Nya Zeeland, treva mig fram på en nyhetsredaktion i Sverige eller som nu – packa plastförpackningar och tvätta visir (ja, det gör jag faktiskt) här i Danmark. Det är tillfälliga jobb, i brist på annat, och i väntan på att jag ska hitta rätt. Jag menar inte att det är dåliga eller på något sätt oviktiga arbeten – tvärtom – men fåfäng som jag är tänker jag att jag är ämnad för så mycket mer.
Den arbetsplats jag utan tvekan trivts allra bäst på var PostNord i Uppsala. Jag vet inte om det var själva arbetet i sig, de härliga kollegorna eller det faktum att jag arbetade där i ett år (en hel evighet med mina mått mätt) som gjorde det. Förmodligen kombinationen. Där kände jag i alla fall en gemenskap och en kontinuitet som jag saknar.
Jag avundas de som arbetat på samma ställe länge. De kan rutinerna utan och innan, de vet hur man ska lösa de problem som uppstår, de är del av jargongen, de är trygga. Det är min bild i alla fall. Det finns säkert en hel del av dem som skriker inombords av tristess och ångest också, men låt oss nu fokusera på de som inte gör det. Sådan vill jag bli. Men jag har ingen aning om vad jag vill jobba med! Den klimatkamp jag förde fram till för fem år sedan har ebbat ut i någon slags maktlöshet. Jag vill bara hitta en plats där jag känner att jag får göra något meningsfullt, blomma ut i min fulla potential och ha kul på dagarna. För den känslan har jag inte varit i närheten av sedan jag delade ut post i 75321-distriktet i Uppsala 2019, eller möjligtvis när jag vallade får i Nya Zeeland för drygt ett år sedan.
På något sätt har det alltid ordnat sig för mig här i livet, och den tryggheten vilar jag ändå. i. Jag är säker på att den dagen kommer då jag stampat ut en någorlunda bekant bana i (arbets)livet. Må så vara om jag får vänta i tio, 20 eller 30 år. Hav förtröstan, Julia.
Dags att åter smöra mackorna och packa ner vattenflaskan i min Fjällräven för ytterligare ett par dagar i fabriken. Livet fortsätter, en dag i taget. Jag har ju ändå ett jobb, mat, husrum och folk som älskar mig. Det är jag innerligt tacksam för.
Efter lite resonerande fram och tillbaka med den hjälpsamma kvinnan på danska skatteverket kom vi fram till att göra en uppskattning av mina kommande inkomster utifrån vad jag tjänat hittills i år. Nu håller jag bara tummarna!
Gröna Julia 