Pandemin har varit i mitt och allas vårat medvetande i ett och ett halvt år nu. Det är ganska lång tid om man tänker efter. Allting är ju relativt – för en ettåring finns inget annat, för någon som tar studenten (”blir student” i Danmark) har halva tiden på gymnasiet varit dötrist.
När jag om förhoppningsvis om många år ser tillbaka på min pandemitid kommer det nog ändå vara imponerande hur mycket jag ändå hann med. Från att ha hört om något märkligt virus i Nya Zeeland december 2019, till alla varningar om att åka till Vietnam februari 2020, och sedan det stora gisslet med att komma hem därifrån i april. Att komma hem till ett Europa i chock där mina föräldrar inte ville ge mig en kram, till att bo två månader i Jönköping och arbeta på radion, för att sedan flytta till ett nytt land är en hel del. Så det är inte synd om mig.
Även om den känslan smyger sig på ibland nuförtiden.
När jag flyttade till Danmark i september var jag nästan lättad över att vi befann oss i en pandemi. Som ny i en stad och ett land känner man inte så många, om ens någon, det är en stor omställning i ens liv där man ska staka ut nya rutiner och skapa nya sociala kontakter. Det är jobbigt och det vet jag om någon. Men samtidigt som jag var ny här satt mina vänner i karantän hemma i Sverige – de såg heller inte sina vänner och sin familj som de brukade. Det är tråkigt såklart, men jag kunde inte låta bli att känna att det var god timing för min flytt.
Det var kortsiktigt tänkt.
Nu är sommaren runt hörnet, restriktionerna lättar en efter en och i takt med att dagarna blir längre och fler vaccineras börjar folk även träffas igen. Hurra! Äntligen kan vi sakteliga återgå till våra normala liv och träffa vänner. Men mitt liv tuffar på som det gjort de senaste månaderna. Förstå mig rätt – jag är inte ensam. Jag bor tillsammans med en annan människa som jag älskar, och jag har folk som jag håller av ett telefonsamtal bort. Men jag har så att säga inte så många att ringa för en spontan kaffe på stan eller lite häng i en park…
Men jag försöker att inte deppa ihop och lägga mig ner och dö för det. Tvärtom – det är nu folk är mer ivriga och sociala än någonsin! Jag kan göra något åt min avsaknad av sociala kontakter. Nu behöver man inte längre vara rädd för corona – och danskarna behöver väl knappast vara rädd för mig som svensk heller längre? Bingo!
Den sociala kontakten till andra människor har visat sig viktigare än någonsin. Vi behöver varandra, vi klarar oss inte ensamma.
Det visade sig för mig på jobbet i plastfabriken för ett par veckor sedan. Vi gick mot slutet av skiftet och ville hem för att ta helg så fort som möjligt. Jag skulle sätta lite varuprover i ugnen varpå en kollega som stod i närheten, och som jag inte ens vet namnet på, brusade upp och irriterat påpekade att jag inte fick röra hans prover i ugnen, inte ens för att flytta dem lite till sidan. Han ockuperade ugnen och de prover jag inte försiktigt lyckades fnöla in ställde jag utanför med en förklarande lapp (”sedel”) på. Jag blev lite paff, men har vid det här laget blivit van vid arbetslivets gilla gång och att bli tillsagd så jag skakade av mig det omotiverade gnället från kollegan, och tänkte istället några väl valda ord om män och varför de alltid ska ta sådan plats..
Fem minuter senare dök samma kollega upp vid min gång, la en hand på min axel, såg mig rakt in i ögonen och sa att han uppriktigt ville be om ursäkt för sitt beteende. Han menade att han agerade i en stressad situation, att maskinerna strulat och att han bara ville få allt klart innan vi stämplade ut. Jag blev återigen helt paff, sa att han inte behövde be om ursäkt – ”det är sånt som sker” – men han insisterade, och önskade mig sedan god weekend (alltså ”trevlig helg”).
Han hann knappt gå innan ett par tårar trillade nerför min kind. Jag vet inte varför jag reagerade så starkt på en så tillsynes vanlig sak. Jag blev i alla fall rörd, ovan vid att omge mig av människor som bryr sig om mig. Det är tur att ingen såg mig just där och då, för hur normalt är det egentligen att börja lipa bara för att en annan människa faktiskt ser en och visar lite mänsklig omtanke?
Jag vill gärna ha mer av den varan.
Gröna Julia 