Resedagbok – Kia Ora från andra sidan jorden

Hallå där. Vill i förväg varna för den långa texten som följer. Ska försöka hålla kommande inlägg lite kortare men nu behövde jag klämma ur alla samlade intryck och då fick det bli så här långt. Håll till godo!

För att återkoppla till föregående inlägg på den här sömniga bloggen; ”för den som reser är världen vacker”. Det stämmer.

Ibland måste man se sig om i världen, vidga sina vyer, få nya perspektiv. Vi har alla olika behov – en del lever nomadiska liv och kuskar runt världens kontinenter år efter år medan andra nöjer sig med att kolla in läget i grannkommunen någon gång i månaden.

Jag befinner mig nånstans mittemellan.

Hälsningar från Nya Zeeland, på andra sidan jorden ur svenskt perspektiv, så långt bort hemifrån det går att komma. Här har jag varit i tio dagar nu och hittills har jag inte gått vilse eller orsakat någon trafikolycka genom att titta åt fel håll och gå ut mitt i vänstertrafiken..

Planen är att se mig omkring, volontärarbeta på gårdar i utbyte mot husrum och mat, och när reskassan börjar sina se mig omkring efter ett betalt jobb. Längre än så sträcker sig mina tankar inte.

Efter 39 timmar på resande fot – från mina föräldrars småländska trygga vrå via Arlanda, London och Hongkong – landade jag på Aucklands internationella flygplats den sjätte september. Någon exotisk värme som slog mig i ansiktet var det inte tal om, däremot snålblåst och snabba moln som drog över himlen och släppte ut lite sol med jämna mellanrum. Passkontrollen var inte så läskig som jag trott. Jag behövde inte visa mitt papper med visumet på och inte heller det kontoutdrag som krävs för att få komma in om man inte har en returbiljett. Den nitiska tullen som ”alla” sett på TV frågade om jag hade med mig någon mat vilket jag varit smart nog och tänkt på och därför inte hade. Det jag däremot inte hade tänkt på var att packa ner mina vandringskängor på ett lättillgängligt ställe i ryggsäcken. Efter att ha varit ärlig och deklarerat dem var det bara att öppna och börja rota bland allt, likt en veterinär röjer runt i en kos mage (ursäkta konstig referens, men ni som vet ni vet).

På flygbussen till stan blev min värsta mardröm sann – men för två andra resenärer. Efter ett stopp upptäckte det holländska paret att en av deras väskor innehållandes pass och pengar var borta. Någon hade (av misstag?) tagit den med sig, och konduktören (ja, det var en snubbe som satt med) som var behjälplig och sprang efter kom tillbaka tomhänt. När bussen gjorde sitt sista stopp skakade jag av mig obehagskänslan och tog beslutet att det där inte var mitt problem.

Jag hyr tillfälligt ett rum i ett hus tillsammans med en kompis. Våra hyresvärdar är ett trevligt filmälskande miljöintresserat par i 30-årsåldern. Utsikten från huset är hänförande. Det är ett 800 m i diameter cirkelformat mangroveträsk. Tittar man närmare förstår man att det är en vulkankrater. Fortfarande aktiv, men senaste utbrottet kom för 200 000 år sen, så det känns lugnt. På andra sidan kratern skymtar motorvägen som leder över Harbour bridge till stadskärnan. Och bakom motorvägen skymtar havet.

Området jag bor i heter Northcote och det är en ganska vanlig förort. Jag har aldrig varit i USA men jag kan inte sluta dra paralleller mellan Auckland och San Francisco – det är så branta backar överallt! Den lätta promenaden på ett par kilometer jag gjorde i måndags för att köpa SIM-kort och fixa bankkonto tog nästan knäcken på mig. Långa vindlande gator, med korsningar där bilarna köar om morgnarna i vad som mer påminner om vagnar som står stilla i en berg-och-dalbana. Blotta tanken på att det är vardagsmat att köra nerför en väldigt brant infart med risk för möte, och sedan med yttersta precision manövrera in i de minimalt avsatta parkeringsplatserna gör mig skräckslagen för att köra bil.

Den kuperade terrängen har gjort att husen fått byggas lite omlott, på och om varandra. Huset jag bor i består av två våningar, där delar av den översta står uppålad över garageinfarten för att stötta huset och hindra det från att falla ner mot vulkankratern. Men det kräver underhåll så förra veckan kom byggarbetare och påbörjade arbetet att byta ut pålarna. Jag var ensam hemma och var glad för lite sällskap, oljudet till trots.

De första dagarna har ägnats åt obligatorisk sightseeing, vilket inkluderar att gå upp på diverse gröna toppar som sticker upp här och var. Vulkaner, som en gång i tiden formade naturen här och nu tjänar som utmärkta utsiktsplatser. Jag har även spanat in ett par universitet och bibliotek, gått på fashionabla Queen Street och strosat på hippa K-Road.

Något kanske betydligt mer oväntat är att jag rensat ogräs runt kratern. utanför mitt hus. Jag har alla antenner ute för att lära känna folk, och via en Meet up-grupp kom jag i kontakt med den lokala grenen av landets största naturskyddsförening. Forest & Bird har de senaste 20 åren röjt ur mycket av de invasiva arter som kommit till ön under åren, och istället planterat växter som förekommer naturligt. Ett gäng pensionärer ses varje torsdag och jag tror de hörde rejält på ögonbrynen när en nyfiken svensk plötsligt hörde av sig och ville va med. Men de var väldigt inbjudande och uppskattande ett par extra händer, även om ägaren av dessa händer inte hade en aning om vilka växter som klassades som ogräs och vilka som var viktiga att bevara. Men en pantertant som visade sig vara före detta lärarinna i biologi tog mig under sina vingar och tillsammans kanade vi runt i branterna kring den gamla vulkanen i ett par timmar. Hon pekade och pratade, jag försökte ta in allt och fäkta mig fram i buskagen med kniv och växtgift i högsta hugg. Smått surrealistiskt men fantastiskt roligt. I lördags sågs vi igen, men då var vi ett större gäng, mina hyresvärdar inkluderat, för att plantera växter på en sluttning längs med gatan vi bor på. Himla mysigt, med småprat över generationerna och tea break efter en stund. Men mer om detta i ett annat inlägg!

Hur ser då en typisk dag ut för mig nuförtiden? Idag fick jag skjuts av min hyresvärd till stan vid 7. Jag satt på universitetsbiblioteket och letade uppslag efter saker att skriva om (tips mottages tacksamt!), köpte svenskt tobaksfritt snus (det finns! som Lyft ungefär), var på posten för att ansöka om ID-kort (mitt svenska körkort är inte giltigt som ID här, bara passet funkar och det är inte så kul att ta med hela tiden..), tog en otroligt rofylld färja tillbaka och hämtade slutglien ut mitt bankkort på banken. Nu ska jag strax svänga ihop lite halloumi- och morotsbiffar och vila, ikväll väntar IT Chapter 2 på bio. Jag gillar inte ens skräckisar!!

PS. Vill någon nå mig görs det bäst på Facebook nuförtiden, har plockat ut mitt svenska SIM-kort. Vill någon ändå ringa eller sms:a kan det göras till +64 (0)27 309 5560. Men det blir dyrt. Råkade av misstag ringa ett 29 minuter långt samtal hit från Sverige nyligen – trodde jag ringde från Facetime men tydligen inte – och fick sedan en smaskig räkning på 250 kr..