”It’s probably not the corona that’s going to kill you..”

English further down – it’s a long one!

Ja, så här var det ju inte tänkt att resan skulle sluta. Det har gått en tid och är dags att skriva av sig. Var var vi senast? Jo. Jag och Morten var ”färdiga” med Nya Zeeland för den här gången och landade den 3 mars i Ho Chi Minh City, Vietnam.

Redan innan vi for hade coronans framfart över världen börjat märkas. Under min sista vecka i NZ avrådde en god vän mig från att åka. Landets första fall rapporterades, börserna runt om i världen föll, och hon som företagare oroade sig för vad som skulle hända om handeln med Kina och resten av världen stoppades. Hon menade att media inte pratade tillräckligt om det här – ”de rapporterade inte hela sanningen” – eftersom konsekvenserna av pandemin skulle kunna ge folket panik. Jag oroades såklart med henne, men ansåg mig inte kunna tillräckligt mycket om ekonomi för att bedöma det.

Sedan var det grejen med att vara turist i ett land som plötsligt stänger. ”Det är sannolikt inte coronan som kommer döda dig..” sa hon, ”men vad händer om alla butiker stänger? Om landet får brist på mat? Om folk grips av panik? Då är det nog inte särskilt många som tänker på ett par backpackers..hur ska ni då ta er därifrån? Det bästa du kan göra är att stanna i Nya Zeeland.”

Hon gav mig en mindre föreläsning med anledningar till att inte resa, och det lämnade mig faktiskt skakad. Morten och jag vred och vände på saken men satt ändå på flyget mot Sydney några dagar senare. Därifrån tog vi sikte på Hong Kong där vi, innan vi klev av, blev uppgraderade till business class för att komma av flyget först och därmed hinna med en kort transfer. Vi blev även utrustade med varsitt munskydd – det var ett krav för att beträda flygplatsen. Tillsammans med ett par nyfunna danska vänner fick vi göra en airport run genom en nästan öde flygplats för att lotsas till nästa gate. Här började vi ana vidden av viruset.

Vid desken för immigration gällde det att ha kontanter för att få sin passtämpel. Det vi inte hade räknat med var kostnaden för visumfotot. Vi hade helt enkelt inte tillräckligt med vare sig amerikanska dollar eller vietnamesiska dong för att äntra landet. Tack och lov kom våra danska vänner över till andra sidan och kunde sträcka över de fem dollars som saknades. Vi delade en taxi in till stan och betalade tillbaka genom att bjuda in till en dansk pub i kvarteret våra hotell låg.

Nu kunde Vietnam börja för oss. Vi fick lite mer än tre veckor innan landet stegvis började stänga ner. Det var tre fantastiska veckor. Vi lärde oss om Vietnamkriget genom att krypa i Cu Chi-tunnlarna och besöka Ho Chi Minhs krigsmuseum. Vi paddlade runt i Mekongdeltat, åt massa god frukt och bälgade i oss risvin tillsammans med vår levnadsglada värd Tao. Vi åkte på MC-tur i Dalat med guiderna tillika legenderna Mr Hung och Messi. Vi lapade sol tillsammans med otaliga ryssar i Nha Trang. Vi hyrde mopeder, åt otaliga mängder fried rice och lapade än mer sol i Hoi An och Danang. Och det var någonstans som landet stängde ner.

Vietnam har varit relativt skonat från coronafall. Enligt en statistik har landet till dags dato haft totalt 320 fall. 320. Inga dödsfall. Det finns säkert ett visst mörkertal, men sätter man det i relation till Europas siffror så var Vietnams åtgärder stora. Det hjälpte säkert att förhindra smittspridningen, men det skapade även stora problem för landets invånare, och turistnäringen som är nära sammankopplad.

Den 23 mars knackade det på vårt rum i det homestay vi bodde. Det var ägaren, mr Phúc, som informerade om att de lokala myndigheterna ville testa alla turister för corona, och att vi skulle infinna oss i receptionen om tio minuter. Något vimmelkantiga gjorde vi så, och mötte en fem-sex representanter varav en i polisuniform och en annan i blå heltäckande skyddsdräkt. Vi visade upp våra pass, fick fylla i hälsodeklarationer och sedan togs ett blodprov respektive ett prov i halsen och näsan. I efterhand har jag förstått att det ena testet var för att konstatera virus och det andra antikroppar, dvs om man haft viruset tidigare. Fem dagar senare mailade mr Phúc över resultatrapporterna – negativt. Det var en tung sten som lättade från axlarna, vi hade hört om turister som gått till lokala sjukhus för att testats och som satts i karantän i väntan på resultat, och att det var militären som ansvarade för faciliteter för karantänen, så vi vågade inte ens tänka på vad som skulle hända om testet visade positivt..

Den 28 mars infördes restriktioner om att icke nödvändiga verksamheter skulle stängas. För vår del betydde det att restauranger och stolsuthyrare på stranden stängde, precis som många av de restauranger som fortfarande haft öppet. Allt fler turister började boka flyg hem och priserna steg snabbt. Envisa som synden stannade vi kvar. Vårt hotell stängde, så vi fick boka ett nytt. Men det var inte samma sak att vara turist längre. Vi hyrde mopeder för att köra genom det kända bergspasset Hai Van, men blev stoppade innan vi knappt lämnat Danang. Här och var blev vi stoppade för att få temperatur kontrollerad och hälsodeklaration ifylld. Vi utarbetade nya rutiner. Frukost hos kvinnan med katten just nedanför, sedan ner till stranden för sol och bad och på kvällen middag i den internationella food market som fanns i kvarteret intill.

Den 1 april uppmanade regeringen alla till social isolering. Man fick gå ut enbart för att handla mat, besöka sjukhuset eller apoteket, med munskydd på och 2 meters avstånd till andra. Stranden stängde. Taxi upphörde. De få restauranger som höll öppet tvingades att stänga. Turisterna blev helt plötsligt lätträknade. Vår räddning blev utkörning, som restauranger med erbjöd via Facebook, Whatsapp och appen Now med väldigt låg profil.

Den 4 april bytte vi till ett nytt hotell med pool, även om det var olagligt för hotell att ta emot nya gäster. Poolen gav viss svalka i avsaknad av havet som var så nära men samtidigt så långt borta. På kvällarna smög vi dock ut på promenader vid strandpromenaden, och vi var inte ensamma.

Omkring den 6 april fick vi veta att Qatar Airways skulle sluta flyga ut ur Vietnam. Det var i princip det sista som fortfarande hade regelbunden trafik, med sloganen We will get you home. En del europeiska regeringar hade flugit hem turister till ganska höga priser, så vi hade avvaktat. Men nu tog vi en funderare. Det fanns ingen information om när flygtrafiken skulle tas upp igen – om två veckor, om ett halvår? – och den enda kvarvarande möjligheten att lämna landet skulle i fortsättningen vara till Japan eller Sydkorea där vi säkert inte hade fått göra transfer ändå. Kunde vi stanna i Vietnam på obestämd tid och hyra en lägenhet, som flera andra gjorde? Men vi båda hade jobb som väntade på oss hemma om ett par månader. Biljetten från Ho Chi Minh via Doha till Stockholm låg ju på saftiga 16 000 kr per person. Men i slutändan gjorde vi kanske det rätta.

Den 10 april körde vårt hotells ägare oss till flygplatsen i Danang för vår inrikes flight till Ho Chi Minh. Vi var där i god tid, men kön till incheckningen ringlade sakta och med en halvtimmas tid kvar till avgång meddelades det att vi och det 20-tal andra kvar i kön tyvärr inte fick plats på flyget. Överbokat. Det är fortfarande oklart om de sålt för många biljetter eller helt enkelt inte räknat med att varannat säte skulle vara ledigt. Vi blev hänvisade till nästa flyg, som skulle avgå om tre dagar. I panik satte vi oss utanför och övervägde möjligheterna. Vi insåg att vi skulle fastna i Vietnam på riktigt, när en man kom fram till oss och på knackig engelska erbjöd taxi i sin privata bil tillbaka till stan. Vi försökte förklara vår prekära situation och frågade om han kunde köra oss till Ho Chi Minh inom ett dygn. Det var en körning på 17 timmar. Han ringde ett par samtal, och en halvtimma senare satt vi i bilen.

Han plockade upp en kompis, och tillsammans körde vi genom dagen och natten med regelbundna stopp för att röka och äta. Vi kommunicerade via Google Translate och ibland kopplade han upp en engelskspråkig vän på telefonen. Morten och jag mailade desperat till våra respektive ambassader, för att få ett intyg att visa upp för polisen om vi blev stoppade. Taxis var ju som bekant förbjudna, och det var minst sagt misstänkt för två vietnameser att kånka runt på två skandinaver i baksätet. Men det gick fint och tidigt nästa morgon släpptes vi av på flygplatsen och våra vänner påbörjade den 17 timmar långa färden tillbaka.

Den 11 april, påskafton, tillbringade vi på Ho Chi Minhs flygplats. Vi sov och använde upp våra sista dong i en intilliggande butik, allt annat var stängt. Alla flyg förutom tre var inställda den dagen. Vid incheckningen nekades Morten att komma på planet, eftersom han var dansk medborgare och vår destination Sverige infört inreseförbud. Våra förklaringar om att han var EU-medborgare och att svenska gränspolisen intygat att han fick åka till Sverige för att sedan resa vidare till Danmark litade de inte på. Till sist fick han skriva i ett formulär där han intygade att han tog fulla ansvaret om han inte blev insläppt. Men det blev han ju.

Den 12 april landade vi trötta men lättade på Arlanda. Här såg jag inga munskydd så långt ögat nådde. Kvinnan i passkontrollen ropade åt alla att hålla avstånd, det var allt. Vi köpte snus och korv på Pressbyrån och steg ut i den kalla aprilluften. Hemma. Inte som vi hade tänkt och absolut inte särskilt smidigt, men det är något att komma ihåg för resten av livet.

Sedan jag kom hem har jag varit ganska bitter över hur det blev. Vi var ju inte klara med resandet! Även fast det inte var något jag kunde påverka och därmed en onödig grej att lägga energi på så finns ändå ett visst mått av självömkan inom mig. Att skriva brukar få mig på bättre tankar, och är därför glad att jag genom att sätta punkt för detta inlägg anse mig ha inlett den processen. Punkt.

---

Well, this was not the way the travels was supposed to end. It’s been a while and it’s time for me to write about it. Where were we? Yes. Me and Morten were ”done” with New Zealand for this time and landed in Ho Chi Minh City, Vietnam, on March 3rd.

Already before we left, the spread of the corona virus had started to get public notice. During my last week in NZ a dear friend of mine adviced me not to go. The first case in the country was rapported, the stock markets fell all over the world and she, as owner of a business, worried about what would happen if the trade with China and other countries was put on a hold. According to her, media didn’t speak enough about it – ”they didn’t tell the whole truth” – because the consequences of the pandemic could create panic among the people. I shared her worries, but didn’t really know enough about the world economics to have my own opinion.

Then there was the thing about being a tourist in a country that suddenly shuts. ”It’s probably not the corona that’s going to kill you..” she said, ”but what happens when all the shops close? If the country gets a lack of food supplies? If people panic? In that case, not that many people will carry about a couple of backpackers..and how are you then going to get away? The best thing you can do is to stay in New Zealand”

She gave me a smaller lecture with reasons not to travel, and it actually shook me. Morten and I discussed it back and forth but found ourselves on the flight to Sydney a couple of days later. From there we headed towards Hong Kong where we, before landing, got upgraded to business class in order to get off the plane easy and reach our connecting flight. We also got equipped with face masks – that was required to enter the airport. Together with two newly found Danish friends we did an airport run through an almost deserted airport to get escorted to our gate. And this is where we started to realise the magnitude of the virus.

At the immigration desk cash was king to get a passport stamp. What we hadn’t calculated with was the extra cost for the photo attached to the visa. We simply hadn’t enough of either US dollars or Vietnamse dong to enter the country. Thankfully, our Danish friends found a cash machine on the other side of the border and handed over the 5 dollars missing. We shared a taxi to the city and paid them back by inviting them to a Danish pub close to our hotels.

Now Vietnam could begin. We had a bit over three weeks before the country step by step started to shut. It were three fantastic weeks. We learnt about the Vietnam war by crawling the Cu Chi-tunnels and visit the Ho Chi Minh war memorial museum. We paddled the Mekong delta, ate delicious fruit and had lots of rice wine together with our joyful host Tao. We took a MC-tour in Dalat with the legendary guides Mr Hung and Messi. We enjoyed the sun in Nha Trang surrounded by crowds of Russians. We rented scooters, had vast amounts of fried rice and enjoyed even more sun in Hoi An and Danang. And this is when the country began to shut.

Vietnam has been relatively easily spared from corona cases. According to statistics, until today it has had 320 cases. 320. No deaths. I guess there are several unrecorded cases, but put into relation with the numbers of Europe, the measures taken by the Vietnamses government were massive. I’m sure it helped preventing the spread of the virus, but it surely also created problems for the Vietnamese people, and the tourist industry that is closely connected.

On March 23rd, there was a knock on the door at our homestay. It was the owner, mr Phúc, who informed us that local authorities wanted to test all tourists for corona, and that we should come down to the reception in ten minutes. Somewhat confused we did so, and met five-six representatives among which one in police uniform and another dressed in blue protective gear. We showed our passports, filled in health declarations and then they took blood samples and samples from throat and nose. I’ve realised that one sample was to state if the virus was present and the other to look for anti bodies, if we’ve had the virus earlier, that is. Five days later we received the test results – negative. It was a huge relief. We’ve heard about tourists going to the local hospital to take a test and thereafter being quarantined in the wait for the results, and that the military was responsible for the quarantine facilities. So we didn’t even dare to think of what would happen if our tests showed positive..

On March 28st, restrictions about the closing of non-essential businesses were reinforced. To us, it meant that restaurants and chair rentals at the beach closed, just as many of the restaurants that still had been open. More tourists booked flights home and the prices went up quickly. We stayed, stubborn as we were. Our hotel closed, so we had to find a new. But being a tourist was no longer the same. We rented scooters to drive through the famous Hai Van Pass, but got stopped and told to turn back just after leaving Danang. Regular stops along the way also included temperature checks and health declarations to fill in. We developed new routines. Breakfast at the woman with the cat just outside our hotel, then beach and in the evening dinner at the local international street food market.

On April 1st, the government called for social isolation. We were allowed to get outdoors only to go grocery shopping or visit the hospital or pharmacy, while keeping face mask on and with 2 metres distance to others. The beach closed. Taxis were put on hold. The few restaurant that still were open were forced to shut. Suddenly I could count the tourists on two hands. Our rescue was food deliveries, that restaurants still offered through Facebook, Whatsapp and the Now app, keeping a very low profile.

On April 4th, we changed to a new hotel with a swimming pool, even though it was illegal for a hotel to welcome new guests. The pool gave some comfort in the lack of the sea, that was so close but still far away. In the evenings we sneaked out for walks along the sea, and we were not alone.

Around April 6th, we got to know that Qatar Airways were to pause their flights out of Vietnam. That was the final call for us, all other airlines had already paused and QA:s slogan had been We will get you home. Some Europeand governments had flown tourists back home to quite high prices, so we’d waited. But now we got to second thoughts. There were no information about when the traffic was to start again – in two weeks, in six months? – and the only possibility to leave the country would be though Japan of South Korea, where we probably wouldn’t be allowed to transfer anyway. Could we stay in Vietnam for an undefined time and rent an apartment, like some other people did? But we both had jobs waiting for us in a couple of months. The flight ticket from Ho Chi Ming through Doha to Stockholm was roughly 1600 US dollars per person. In the end, maybe we did the right thing.

On April 10th, our hotel manager drove us to the airport in Danang and our domestic flight to Ho Chi Minh. We were there in good time, but the check in-line was slow and half an hour before take off we and the 20 other passengers left were told that there were no seats for us. Overbooked. It still remains unclear whether they simply sold too many tickets or didn’t count on that every second seat was to be left empty. We were recommended the next flight in three days. Slightly panicked we sat down outside to think over the possibilities. We were realising that we were about to get stuck in Vietnam for real, when a man approached us and, with bad English, offered a ride back to the city with his private car. We tried to explain our situation for him and asked if he possibly could take us all the way to Ho Chi Minh within 24 hours. it was an 17 hour drive. He made a few phone calls, and 30 minutes later we were on our way.

He picked up a friend, and together we drove all day and all night with regular smoke and food stops. We communicated through Google Translate and an English speaking friend on his loudspeaker. Morten and I desperately emailed our embassies to get certificate to get us through the police if they were to stop us. Taxis were illegal, and it was quite suspicious for two Vietnamese men to drive around with to Scandinavians in the back seat. But it all went well and in the early hours of next morning they dropped us off at the airport and began the 17 hour drive back.

April 11th, Easter Eve, was spent at the Ho Chi Minh airport. We slept and used our last dong at a nearby grocery store, everything else was closed. All flights except three were cancelled. At the check in, Morten was rejected, since he as a Danish citizen with destination Sweden wasn’t allowed to enter following Sweden’s border restrictions. Our explanations of him being an EU-citizen and that the Swedish border police had granted him entry befor transferring to Denmark weren’t trusted. At last, he had to sign a form to state that he took full responsibility if he wasn’t let in. But he was.

On April 12th, we landed in Arlanda, tired but relieved. I couldn’t see any face masks wherever I looked. The woman at the passport control shouted at us to keep distance, that’s it. We bought snus and sausage at Pressbyrån (a kiosk) and breathed in the cold April air. Home. Not quite as we’d planned and absolutely not very smooth, but it’s surely something to remember for the rest of our lives.

Since I came back home I’ve been quite bitter about how things went. We weren’t done travelling! Even though it was something I couldn’t control and therefor a waste of energy to think about, I couldn’t help but pity myself. To write is usually a way to get me in a better mood, and I’m therefor happy that I by ending this post can say that I’ve started that process. The end.